Ett urval av de mest intressanta svenska originalserieböckerna från 2019.
Av Fredrik Strömberg
Vad är egentligen bäst? Jag har i snart tre decennier suttit i ett antal olika jurys som bedömt serier och haft otaliga diskussioner om hur man ska kunna ställa olika konstverk mot varandra på någon slags skala av hur »bra« de är. Det kan man naturligtvis inte, men det är trots detta vad vi satt upp som uppgift för oss själva när redaktörerna för de stora plattformarna för bevakning av konstformen tecknade serier i de nordiska länderna valde ett format för hur vi kan lyfta fram serier från våra respektive länder. Jag har beslutat mig för att välja ut fem representanter för svenska serier 2019, alla mycket bra och som tillsammans visar på den bredd som svenska serier av idag har. Men om de är bäst, ja det får nog envar bedöma. Så skaffa nu dessa serier, läs och bedöm själv!
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist
Liv Strömquist är mer än »bara« en serieskapare, hon har blivit ett fenomen, en kulturpersonlighet vars röst hörs i många olika sammanhang i Sverige, lite liknande den status som Marjane Satrapi verkar ha i Frankrike. Men hon är naturligtvis också serieskapare, och en ny bok av Strömquist är alltid något att se fram emot. Med åren har Strömquist blivit alltmer akademisk i sitt arbetssätt, något som inte sällan avspeglas i den ökade mängd text, fotnoter etc. som inkluderas i serierna. Samtidigt har hon aldrig gett avkall på att serierna ska vara underhållande. Det ska helst vara något som är roligt i varje ruta, visuellt eller i textform – något som gör att det pedagogiska/didaktiska grundkonceptet aldrig tar överhand eller blir påfrestande.
I Strömquists senaste bok läggs fokus på kärleken, eller kanske snarare på varför vi inte verkar lika benägna att bli kära längre i det senkapitalistiska samhället. Med utgångspunkt i den amerikanska skådespelaren Leonardo di Caprios ständigt växlande, till synes utbytbara flickvänner dissekerar Strömquist samtiden och hur såväl mansrollen som kvinnorollen har utvecklats, och varför mycket samverkar mot att vi inte längre prioriterar långvariga, monogama förhållanden.
Som alltid är det insiktsfullt, underhållande och tankeväckande, som en välillustrerad, och (faktiskt) rolig akademisk avhandling, vilket är passande, eftersom Strömquist blev hedersdoktor på Malmö universitet för något år sedan.
Curly Bracket. Game over av Tor Moström, Johan Wendt og Peter Bergting
Detta är en udda fisk i sammanhanget, en tredelad bokserie med tydliga pedagogiska ambitioner som trots det är underhållande, spännande och välberättad. Skriver gör två personer med lång erfarenhet från datorbranschen som brinner för att lära nya generationer så kallad »datalogiskt tänkande«, det vill säga hur man ska tänka för att kunna programmera och styra datorer. Deras engagemang är genuint, men denna trilogi hade nog inte blivit lika slående om det inte var för den erfarne serieskaparen Peter Bergting, bland annat känd från serien The Portent på Image Comics i USA. Bergting tillför en slickad, modern stil med tydlig inspiration från amerikanska.
Serien följer den unga tjejen Curly Bracket (engelska för klammerparentes av typen eller – vanligt förekommande i programmering) i en Matrix-liknande berättelse i vilken hon måste överkomma det allomfattande företaget Corpuratos förtryck. Detta skildras via en traditionell äventyrsserie som dock avbryts med jämna mellanrum av olika tankenötter som läsaren ska vara med och lösa.
Kanske är bokformen förlegad för denna form av edutainment, och kanske skulle den potentiella målgruppen nås bättre av ett onlinespel, men detta är välgjort och underhållande vilket inte är vanligt när det gäller serier med didaktiska ambitioner.
Vei. Bok 2 av Sara Bergmark Elfgren, Karl Johnsson
Svenska serieromaner med episka, visuellt överdådiga fantasyberättelser är tyvärr en ovanlighet. Den svenska språkmarknaden är helt enkelt för liten för att producera serier på den nivå som läsarna förväntar sig i fantasygenren. Nuförtiden gör de serieskapare som har dylika ambitioner ofta webbserier, men ett skaparpar som oförtrutet arbetat på, »old school« är manusförfattaren Sara Bergmark Elfgren, och inte minst tecknaren Karl Johnsson, som med den andra, omfattande volymen av Vei nu avslutat sitt på alla sätt storslagna projekt.
Vei är, skulle man kunna säga, en Valhall för 2010-talet. Den berättarmässiga inspirationen kommer fortfarande från de nordiska gudasagorna, men den visuella inspirationen kommer inte från den fransk-belgiska albumtraditionen, utan istället tydligt från den amerikanska serietraditionen. Berättelsen har också uppdaterats och speglar samtiden, med en större »realism« i beskrivningen av det maktspel och våld som ofta förekommer i dessa historier, och inte minst ett tydlig fokus på en mer öppen form av kärlek och sexualitet.
Saker vi skapar av Axel Brechensbauer
Fler faktabaserade svenska serier. Brechensbauer är industridesigner och det märks i denna snygga, underhållande och intressanta/filosofiska seriebok. Grundidén är enkel: Människan verkar konstant vilja skapa saker, men varifrån kommer denna drivkraft, och vad vill vi åstadkomma med det vi skapar?
Brechensbauer använder en klassisk berättarteknik med en liten antropomorfisk, musliknande figur som en slags konferencié som vandrar med oss och leder tankegångarna kring huvudtemat. Designen på figuren påminner för övrigt om 20-talets svartvita figurer inom den amerikanska animationen, men även om Chris Wares omtolkning av densamma i mästerverket Quimby the Mouse. Själva upplägget för tankarna till den klassiska bokserien For Beginners; böcker som blandar ord och bild för att presentera olika ämnen på ett lättöverskådligt sätt. David Zane Mairowitz och Robert Crumbs Kafka for Beginners är troligtvis den mest kända av dessa. Bilderna ser lite grand ut som nyhetsgrafik, det vill säga de tenderar åt det mer ikoniska hållet, oftast utan bakgrunder för tydlighetens skull. Färgläggningen är sublimt dov och bokens design med sina rundade kanter ger impulser av att man vill ta den med sig hem.
Det som Brechensbauer tar upp i Saker vi skapar är universellt, och han gör det intelligent och övertygande sätt. Det skulle förvåna mig om denna bok inte blir utgivne på ett antal språk inom några få år.
Urmodern av Åsa Schagerström
Det här är Åsa Schagerströms första seriebok, men också hennes elfte – om man räknar de tio hon skapat under namnet Åsa Grennvall. Det är en fristående bok i ett nytt format och i en ny teknik, men också på ett sätt tredje delen i en trilogi som innefattar de kritikerrosade Deras ryggar luktade så gott (2014) och Jag håller tiden (2016). Det är en serieroman, men samtidigt en samling broderad bildpoesi.
Som synes är Urmodern intressant ur ett antal perspektiv. Tematiken från de två tidigare serieromanerna, om Grennvall/Schagerströms förhållande till sina emotionellt avtrubbade föräldrar i kontrast till hennes egna upplevelser av att bli förälder, utvecklas och fördjupas inte minst på ett filosofiskt plan. Till skillnad från de två tidigare volymerna, som håller en traditionell serieromansform – det vill säga mindre bokform med många sidor, är detta dock mer av ett album, med stort format och färre sidor. Allting är dessutom broderat, vilket ger det en helt annan känsla. Broderi är som konstform förknippad dels med hemmet, dels med kvinnor, något som förstärker den tematik som titeln indikerar. Berättelsen är också mer fragmenterad, uppbyggd på associationer och tankar snarare än en traditionell historia.
Allting fokuserar på hur Grennvall/Schagerström känner sig avskuren från sina föräldrar/rötter och hur hon upplever att hon skapar en familj från ingenting, något som visuellt symboliseras med att hennes kropp på olika sätt kombineras med ett träd. Även det faktum att Åsa Grennvall här blir Åsa Schagerström, tar sin mans efternamn och tydligt tar avstånd från sina föräldrar blir en del av själva konstverket.
En seriebok som inte bara tål att läsas om, men som utvecklas med varje omläsning.
Del på
